Kärlek vid första ögonkastet

Det kunde ha börjat bättre. En decembereftermiddag 2010 stod en 23-årig Emilia Benavente utanför flygplatsen på ön Grande Comore i Indiska Oceanen och väntade på att någon skulle möta upp henne. Men ingen kom. Med hjälp av en taxichaufför, en av få personer som pratade lite engelska i den ex-franska kolonin, lyckades hon skaffa ett rum för en övernattning, och dagen efter skulle hon ta inrikesflyget vidare till ön Moheli.

– Det var det absolut värsta jag har varit med om! Det var ett litet skumpigt plan med åtta personer ombord, och det fanns inga säkerhetsbälten, bara ett snöre att sätta fast sig med.

EMILIA BENAVENTE HADE kommit till ögruppen Komorerna för två månaders volontärarbete i ett projekt som bland annat skulle kartlägga och fotoidentifiera knölvalar. Flygresan gick i alla fall bra, och dagen efter att Emilia hade kommit fram var hon och de andra deltagarna ute med projektets båt.

– Tre knölvalar, två hanar och en hona, rörde sig en bit från båten. De försvann under ytan, men så plötsligt kom honan upp precis intill båten – det var helt underbart! Vattnet var helt klart, och det var det första mötet jag har haft med marina däggdjur i det fria. Det är det bästa jag har sett.

MARINA DÄGGDJUR HAR VARIT en del av Emilia Benaventes liv ända sedan hon som treåring vägrade slita sig från sjölejonen på ett zoo i Sydamerika. Hon beskriver sig som en ”valnörd”, och efter gymnasiet var det givet att hon skulle gå en marin utbildning. Valet föll på kandidatprogrammet i marina vetenskaper vid Göteborgs universitet. Innan hon fortsatte med sin masterutbildning tog hon ett sabbatsår, och det var då hon hamnade på Komorerna. Väl hemma igen avslutade hon sin utbildning, och sommaren 2013 lyckades hon få ett helt annat jobb – även denna gång med valar som tema.

– En kursare hade fått jobb som valguide i Andenes i Nordnorge, men fick ett annat jobb istället och tog det. Jag mejlade till jobbet som valguide och fick svar direkt: Om du vill ha jobbet så är det ditt.

JOBBET INNEBAR ATT vara guide på ett valmuseum och på valsafari – hon skulle bland annat svara på frågor om valar, och hjälpa safarideltagarna att hitta valar. Den här gången var det kaskelotter –hanarna tar sig till djuphavssänkor i havet utanför Nordnorge på somrarna för att äta upp sig i vikt, och på vinterhalvåret återvänder de till vattnen runt Azorerna och Kanarieöarna för att para sig med honorna som har stannat där.

– Kaskelotten har ett blåshål på sin vänstra sida, så när de blåser ut vatten genom det blir det ett vitt brusigt moln. Med hjälp av det och hydrofoner kan vi ta reda på var de är. Men de är bara på ytan 15-20 minuter åt gången, så det gäller att se dem då – sedan dyker de och är under vattnet i 30-40 minuter.

I APRIL 2014 BÖRJADE hon ett arbete som forskningsassistent för organisationen Sea Watch Foundation i New Quay i Wales. Sedan 1991 driver organisationen ett forskningsprojekt där de följer en population av flasknosdelfiner i Cardigan Bay utanför Wales.
– Det rör sig om cirka 250-300 djur som rör sig runt hela bukten. Vi tittar på individerna, deras beteende, och ser hur populationen förändras över tid. När forskaren som jag arbetade för slutade så fick jag ansvaret att analysera resultatet av observationerna, och det har vi precis publicerat i en rapport.

För stunden är Emilia Benavente tillbaka i Göteborg, men hon kommer att fortsätta att arbeta med flasknosdelfinerna i Wales för Sea Watch Foundation. Hon har precis påbörjat ett projekt där hon ska analysera den akustiska data som organisationen har samlat in från delfinerna under fem års tid.
– Delfiner gör två olika sorters ljud – dels ett klick som de orienterar sig med, och dels en vissling som är ett socialt ljud. Visslingarna är individuella och fungerar ungefär som våra namn gör. Och nu när jag har datan så kan jag faktiskt sitta i Göteborg och analysera den.