Spår från Tjernobyl fortfarande i sälar

Natten till lördagen den 26 april 1986 inträffade reaktorolyckan i kärnkraftverket Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen. Ett radioaktivt moln spred sig över stora delar av Europa, och nådde bland annat Östersjön. Bland de ämnen som spreds med molnet fanns den radioaktiva isotopen cesium-137.
– Cesium är obehagligt eftersom det kan ackumuleras i kroppen. Kemiskt liknar det kalium och tas upp på samma sätt, säger Sadaf Saremi.

Hon har precis gjort klart sin masteruppsats där hon tillsammans med sin handledare, docent Karin Hårding vid institutionen för biologi och miljövetenskap, har analyserat muskelprover från 23 sälar från Naturhistoriska riksmuseets miljödatabank. Proverna är insamlade från 1985 och framåt. De ingår i museets systematiska program att tillvarata vävnadsprover från sälar som har blivit bifångst eller som har skjutits i skyddsjakt kring fiskeredskap.
– Vi vet att den här sortens utsläpp ansamlas i fiskar, men vi vet ganska lite om hur de ansamlas i däggdjur, säger Sadaf Saremi. Sälar är väldigt bra att studera när det gäller miljögifter, dels för att de är högst upp i näringskedjan och dels för att de kan leva förhållandevis länge.

När det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl nådde Östersjön togs det upp i naturen och lagrades i bland annat sill. Sillen är ett viktigt bytesdjur för sälar, och cesiumet ackumulerades stegvis i sälarnas muskler. De högsta nivåerna av cesium uppmättes i vattnet och i sill relativt snart efter utsläppet, medan cesiumnivåerna hos sälar var som högst kring år 1990. Efter det finns det en långsamt nedåtgående trend där mängden cesium i sälarna avtar något år för år.
– Cesium-137 har en halveringstid på 30 år så det beräknas att hälften av det radioaktiva cesiumet kommer att vara borta år 2020. Dessutom sker sedimentation så att cesium-137 transporteras ut ur näringskedjorna. Men mängden radioaktivitet i organismerna i Östersjöns ekosystem, det vill säga näringsväven, är fortfarande högre än vad den var innan Tjernobylolyckan.

Sadaf Saremi berättar att det finns två huvudsakliga sätt som mänskligheten har spritt radioaktivitet i miljön i och kring Östersjön: dels genom nedfall från atmosfäriska kärnvapentester och dels genom Tjernobylhaveriet. Av de två beräknas Tjernobyl stå för 83 procent av det radioaktiva cesium som finns i Östersjön i dag.

Analyserna av sälarnas muskelprover gjordes av Mats Isaksson, professor i radiofysik på Sahlgrenska akademin, med hjälp av en så kallad germaniumdetektor. I dagsläget är antalet undersökningar av den här sorten som har gjorts på marina däggdjur ytterst begränsat och Mats Isaksson ser flera möjligheter att använda resultaten i framtiden. Han är bland annat med i ett nordiskt projekt där han och hans kollegor under flera år har arbetat med modeller för att beskriva transporter av radioaktiva ämnen i havet.
– Vad händer till exempel om det sker en olycka med en kärnvapenbestyckad u-båt, vad skulle det innebära för marina däggdjur? Den här modellen skulle jag vilja koppla på där och jämföra med våra experimentella data, säger Mats Isaksson.

Vilka långsiktiga effekter utsläppen har på sälarna vet forskarna relativt lite om ännu. Sadaf Saremi säger att det inte finns några fysiska tecken på att sälarna har tagit skada av de nivåer som uppmätts.
– Men det är viktigt att vi gör den här sortens undersökningar för att se hur radioaktivitet ackumuleras i näringsväven, det vill säga hur höga halter marina däggdjur får i relation till sina födoorganismer. Den kunskapen bidrar med en pusselbit till att förstå vilka konsekvenser en framtida olycka kan få.