Vad gör en postdok?

Barbara Koeck, Österrike, gjorde sin forskarutbildning i Frankrike, är på institutionen för biologi och miljövetenskaper

Hur hamnade du på Naturvetenskapliga fakulteten?

– Efter en postdoc i Frankrike ville jag få lite erfarenhet av forskning utomlands. Så jag sökte till ett postdok-erbjudande från professor Jörgen Johnsson inom BiodivERsA-finansierade SalmoInvade-projektet vid institutionen för biologi och miljövetenskap.

Vad handlar din forskning om?

– Inom SalmoInvade-projektet tittar jag på sambandet mellan fiskbeteende och sårbarhet vid fiske. Vi använder oss bland annat av metoder från beteendeekologi . Vi frågar i grunden: ”Varför fångas vissa fiskar och andra inte, och vad är konsekvenserna för fiskbestånden?” Vad som gör detta experiment så speciellt är att det, förutom den vetenskapliga aspekten, innehåller en mänsklig dimension eftersom vi arbetar med frivilliga sportfiskare och föreningen Sportfiskarna. Frivilliga sportfiskare som deltar i vårt experiment tillhandahåller sina kunskaper och färdigheter, och de är glada att lära av oss och att vara en del av ett vetenskapligt experiment. Dessa interaktioner är mycket värdefulla och ger oss också träning i att tala om vetenskap på ett enkelt och begripligt sätt och dela vår passion.

Finns det några större skillnader på att arbeta som forskare i ditt hemland jämfört med i Sverige?

– Min känsla är att unga forskare har större frihet i sin forskning här i Sverige än i Frankrike, men det kan också komma från det faktum att jag har haft tur att arbeta med just min forskargrupp.

---

 

Tinghai Ou, Kina, institutionen för geovetenskaper

Hur hamnade du på Naturvetenskapliga fakulteten?

– Jag disputerade vid institutionen för geovetenskaper. Efter två års postdok i Sydkorea fick jag i början av året ett postdok-projekt som var planerat att utföras vid institutionen för geovetenskaper.

Vad handlar din forskning om?

– Jag arbetar med historiska förändringar och framtida prognoser inom torka och skogsbränder i Sverige, och effekterna av minskningen av den arktiska havsisen på klimatet i Eurasien. För närvarande leder jag ett projekt som heter ”Torka och skogsbränder i Sverige: tidigare variation och framtida projektion” från MSB, ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap”, som kommer att genomföras under 2015-2017.

Finns det några större skillnader på att arbeta som forskare i ditt hemland jämfört med i Sverige?

– En av de stora skillnaderna enligt min erfarenhet mellan att arbeta som forskare i Kina och i Sverige är att forskare normalt arbetar tillsammans i en stor grupp i Kina, och i Sverige arbetar man normalt mer ensam eller i en liten grupp.

Hur ser dina framtidsplaner ut?

– En av flera bra aspekter med att forska i Sverige är att man som ung forskare uppmuntras att vara oberoende och självständig i sin forskning, något som ger bra möjligheter för att utvecklas som forskare. Så jag planerar att stanna i Sverige inom den närmsta framtiden.

---

 

Marina Rafajlovic, Serbien, institutionen för fysik

Hur hamnade du på Naturvetenskapliga fakulteten?

– Jag född och uppvuxen i Serbien och bodde där tills jag var 25 år. Jag tror att den jag är i dag intellektuellt, socialt och fysiskt i stor utsträckning är en återspegling av min uppväxt i Serbien.

Jag har varit och är fascinerad av hur världen omkring oss består av så många olika levande och icke-levande former, och ändå lyder alla formerna samma universella principer och ”naturlagar”.

Jag ville förstå dessa principer och lagar. Framför allt har jag fokuserat på att studera fysik eftersom det ämnet har både kraftfulla och eleganta metoder för att upptäcka och förklara de här ”naturlagarna”.

Vad handlar din forskning om?

– Min nuvarande forskning handlar om att förstå de principer som styr utvecklingen av biologiska arter, samt vilka konsekvenser dessa har på omfattningen av den biologiska mångfalden i dag och, eventuellt, i framtiden. Även om vi vet att många arter har dött ut i det förflutna är antalet arter som finns i dag stort (mer än en miljon), och några av dessa kommer att producera nya arter genom den process som kallas artbildning. Ett samspel mellan utrotning å ena sidan och artbildning å den andra är vad som bestämmer graden av förändring i den biologiska mångfalden över tid. Men vi vet väldigt lite om orsakerna till de här processerna.

Vi förstår att en faktor som kan minska risken för en arts utrotning är att arten har en stark potential att anpassa sig till rumsligt och/eller tidsmässigt föränderliga miljöförhållanden. Intressant nog kan en arts anpassningsprocess till varierande miljöförhållanden så småningom leda till ny artbildning. För att förstå samspelet mellan utrotning och artbildning är det därför nödvändigt att få en fast förståelse av de processer som ligger bakom artens anpassning. Detta kräver jämförande analyser av empirisk genetisk information och data som erhållits under relevanta hypotetiska modeller av anpassning. Min forskning är således mycket tvärvetenskaplig och kräver kompetens i både fysik, matematik och biologi. I biologi samarbetar jag med flera medlemmar i CeMEB, Centrum för marin evolutionsbiologi.

Ett intressant resultat från min senaste forskningsstudie – med bland andra Kerstin Johannesson, min handledare Bernhard Mehlig, Anna Emanuelsson och Roger K. Butlin – är att när par av populationer av en enda art anpassar sig till olika typer av miljöer, och det finns en kontinuerlig migration mellan populationerna, så uppstår genetiska skillnader mellan individer i urvalet från de olika populationerna vid endast ett fåtal gener som är fysiskt mycket nära varandra i en kromosom. Intressant nog är detta också en frekvent empirisk erfarenhet, och vi förklarar en universell mekanism som ligger bakom det. Vi kommer snart att testa våra prognoser på genetiska data samplade från en marin snigel (Littorina saxatilis), en art som verkar ha en stor potential för lokal anpassning. Arten är intressant på många sätt – till exempel är de mycket promiskuösa, men det är en annan historia.

Hur ser dina framtidsplaner ut?

– Jag har två småbarn, och bland annat av den anledningen planerar jag att stanna i Sverige åtminstone de närmaste åren och fortsätta med min forskning.

---

 

Amos Turchet, Italien, institutionen för matematiska vetenskaper

Hur hamnade du in Naturvetenskapliga fakulteten, and Institutionen för Matematiska vetenskaper?

– Jag började min post-doc position här i augusti 2014. Jag var verkligen intresserad av att arbeta med professor Per Salberger och jag hade turen att klara mig igenom urvalsprocessen och få positionen bland nästan 150 sökande!

Vad handlar din forskning om?

– Jag forskar inom talteori och fokuserar på så kallade diofantiska ekvationer. Det är polynomekvationer där koefficienterna är heltal eller rationella tal. De här ekvationerna har studerats sedan urminnes tider och de är grundläggande för många moderna kända problem inom matematiken. Till exempel är Fermats sista teorem ett uttalande om lösning av vissa diofantiska ekvationer. De förekommer också i viktiga tillämpningar, till exempel när en onlinetransaktion med kreditkort görs så byggs säkerheten på någon tillämpning av diofantiska ekvationer.

Finns det några större skillnader på att arbeta som forskare i ditt hemland jämfört med i Sverige?

– Det finns en hel del skillnader mellan det svenska systemet och det italienska. Den viktigaste är att det finns resurser här som gör jobbet lättare. Jag tycker också mycket om stämningen på vår institution, den är väldigt vänlig och öppen; det är inte lika vanligt på andra universitet som jag har varit på.

Hur ser dina framtidsplaner ut?

– Jag skulle gärna vilja bo här, naturligtvis. Jag gillar mitt jobb, mina kollegor, arbetsmiljön och staden. Men jag är också medveten om att jag är precis i början av min karriär och det är mycket svårt att få fast anställning i det här skedet av sitt yrkesliv. Men jag hoppas verkligen att jag kommer att ha möjlighet att komma tillbaka en dag!