40 år sedan raset i Tuve

Den 30 november är det fyrtio år sedan ett helt villaområde i Tuve på Hisingen förstördes i ett lerskred. Det var långt ifrån det första skredet utmed Göta Älvdalen, men det skred som fått störst konsekvenser för många människor i modern tid. Förutom det faktum att nio personer miste livet, blev 400 hemlösa när deras hus totalförstördes.

Vad var det då som hände den där novemberkvällen? Som flera andra skred i området kring Göta älv orsakades Tuveskredet av kvicklera. Kvicklera är en slags lera som är känslig för mekanisk omrörning, och som snabbt kan tappa sin hållfasthet.
– Strukturen hos leran kollapsar och den blir helt flytande, berättar Mats Olvmo.

Kvicklerskred utvecklas i så kallade sensitiva leror som främst förekommer utmed kusterna i bland annat Sverige, Norge och Kanada. Den här typen av marin blålera har avsatts på havsbotten i anslutning till den senaste istidens avsmältning. I samband med landhöjningen har leran sedan lyfts ovanför vattenytan, där saltet långsamt lakats ur av regnvatten eller grundvatten. Något förenklat skulle man kunna säga att saltet fungerar som ett slags bindemedel i själva leran, och när saltet försvinner så blir leran sensitiv och riskerar att bli flytande om den utsätts för till exempel skakningar i samband med trafik eller byggverksamhet.

Men det är inte bara grundvattnet som påverkar förändringen av lerans hållfasthet, utan även en rad andra faktorer. Bildningen av kvicklera går till exempel olika fort beroende på hur jordlagren är uppbyggda och hur landskapet är format. I fallet Tuve var det många faktorer som sammanföll och orsakade skredet. Det startade i området mellan de två höjderna Snarberget och Tångeklacken, där bergrundsytan lutar brant nedåt och leran saknar stöd av berg nedåt dalgången. Här fanns goda förutsättningar för urlakning, och efter en extremt regnig höst var det så kallade porvattentrycket skyhögt. Det innebar att leran utsattes för ett så högt tryck från grundvattnet, att den nästan lyftes loss från underlaget.

 

Tuveskredet blev startskottet för en mer omfattande forskning kring kvicklera. Eftersom det är många faktorer som spelar in när kvicklerskred bildas, är det svårt att förutsäga var de kan inträffa.
– För att kunna lokalisera kvicklera behöver man hitta platser där förutsättningen för urtvättning av leran är gynnsam, säger Mats Olvmo.

Olika metoder har utvecklats för att kunna identifiera potentiella kvicklerberg. Senast 2014 publicerade Martin Persson en ny metod i en avhandling från institutionen för geovetenskaper. Metoden består av en datormodell som kan användas för att snabbt prognostisera kvicklerförutsättningar över stora områden.
– Min metod kan användas för att samutnyttja stora mängder geoteknisk arkivinformation, geologiskt kunnande om jordlagerföljder och den etablerade teorin för hur kvicklera bildas. På så sätt kan vi bättre förutsäga var kvicklera finns, och utnyttja mark på rätt sätt för att minska sannolik-
heter för mycket stora jordskred, säger Martin Persson.

Idag görs det rutinmässiga geotekniska undersökningar innan man beslutar sig för att bygga i ett område. Men det betyder inte att skred inte inträffar. Ett exempel är skredet vid Småröd söder om Munkedal 2006, där den nya motorvägen kollapsade. Skredet berodde på att man lagt en för stor mängd schaktmassor på ett ställe i samband med motorvägsbygget och på så sätt överbelastat sluttningen.
– Även om man har bra kontroll på de geotekniska förutsättningarna, kan saker och ting ändå gå fel. Brist i kommunikationen i byggsammanhang är ett sådant exempel, säger Mats Olvmo.

Rasområdet i Tuve kommer däremot inte att bebyggas. Efter skredet revs totalt 70 villor som antingen förstörts eller stod på skredområdets kant, och området har sedan förstärkts via pålning. Men man kan fortfarande se spår i terrängen efter skredet, som bland annat flyttade hela Kvillebäcken.
– Landskapet i skredområdet förändrades radikalt under de få minuter som skredet pågick. Marken förflyttades, som mest 200 meter, ner mot Kvillebäcken längs ett 800 meter långt och 600 meter brett område. Bäcken flyttades tiotals meter österut, och än idag ser man spår av skredet, säger Mats Olvmo.