Ett slumpmässigt val blev till en livsstil
Det är lätt att smittas. Av entusiasmen. Berättarglädjen. Vänligheten. Att bli överväldigad av de omfattande kunskaperna i geologi. Svårare är att greppa alla forskningsprojekt och lekfulla sidoprojekt som Erik Sturkell, professor i geofysik, har ägnat sig åt under sina tjugofem som forskare.
– Så egentligen var det en slump att det blev geologi. Men jag har ju alltid varit intresserad av naturvetenskap.Det blev flera terminer geologi på Stockholms universitet, så småningom en examen och funderingar på att doktorera på maringeologi i Östersjön. Men istället åkte han som stipendiat till Nordisk vulkanologisk institut i Reykjavik. Året var 1991.
– Jag stannade på Island i två år och forskade på jordskorperörelser, registrerade hur kontinentalplattorna rörde sig, undersökte strukturer i jordskorpan och gjorde seismiska iakttagelser med geodetisk GPS.
Med flera forskningsartiklar i bagaget återvände han till Stockholms universitet och en doktorandtjänst. Tillsammans med sin professor och handledare upptäckte han en meteoritkrater i Jämtland – Locknekratern, två mil söder om Östersund.
– Vi upptäckte en kaotisk bergmassa med stora vita kalksten som låg huller om buller och i detta låg krossad granit. Meteoriten slog ner för cirka 458 miljoner år sedan i ett 500 meter djupt hav och av det skapades först en krater och sedan ett gigantiskt återsvall som fyllde hålet.
Idag är marken på platsen för nedslaget platt och består av åkerbruksmark. Upptäckten beskrevs i Erik Sturkells doktorsavhandling 1998: The origin of the marine Lockne impact structure, Jämtland. I avhandlingen är meteoritnedslaget humoristiskt återgivet i en seriestripp av Erik, som är road av att teckna.
NÄR AVHANDLINGEN VAR färdig hade han ett outnyttjat stipendieår på Island och återvände dit. Men han stannade inte ett år, utan tio.
– Hon hette Gabrielle och jag hjälpte henne litegrann i början. Två år senare gifte vi oss.
Tillsammans har paret rest världen runt, turistat och sökt upp geologiskt intressanta platser. Att vara geolog har blivit en livsstil.
Han är inte främmande för något med minsta koppling till geologi. Tillsammans med kulturvårdaren och professorn Ulrich Lange och Thomas Eliasson vid Sveriges geologiska undersökning jobbar han just nu på en exkursionsguide om fasadstenar i göteborgska byggnader från 1790 till 1944. Fotografierna har han förstås tagit själv.
Ett annat just avslutat projekt är att åskådliggöra hur havsnivån i Göteborg växlat i genom tiderna beroende på isavsmältning och landhöjning. Och så håller det på.
– Det är kul att forska! Det är tur att vi inte vet allting för då skulle jag vara arbetslös, säger han och ler brett.
Finns då inget annat drömyrke än forskare?
– Kock verkar kul. Under mina tio år på Island lärde jag mig att laga svensk mat som inte fanns att få tag på där. Och det är bra att kunna laga mat i fält för då kan man hålla kollegerna igång mycket längre. Pysslar man dessutom om dem med en fördrink till maten så minskar inte precis arbetslusten, säger han och kisar lite klurigt.
– När man är ute och reser med geologer så kommer det ofta upp diskussioner om hur många geologer det finns på film. Är de onda eller goda? Så jag och en kollega beslöt oss för att undersökta det i ett litet projekt.Det visade sig att i totalt 97 brittiska och amerikanska filmer med geologer var 85 procent goda. I filmundersökningen framträdde också en klichébild av geologen: Han tar fram en teckning av en man med skinande gloria, glasögon och skägg. En man med flanellskjorta och stora stövlar, som gillar vulkaner, whisky och utsätts för dödliga faror.
Geologisk forskning över tid
DÅ:
NU:
I FRAMTIDEN:
Erik sturkell
Är: Professor vid institutionen för geovetenskaper, där han haft en tjänst sedan 2009.
Ålder: 56 år
Familj: Fru Gabrielle och två hundar
Kuriosa: Är en populär och återkommande gäst i Morgonpasset i P3
Relaterade inlägg
