Från snö och is till jord och växter

Men ödet ville annorlunda. Sambo och barn gjorde att en postdoktortjänst i Göteborg, med forskning kring permafrost, passade bättre än att stanna i Norge där han doktorerat.

Permafrost innebär att marken är helt genomfrusen. Denna konstanta tjäle, som beror på att det varit minusgrader i minst två år, kan vara upp till 600 meter djup och har som störst utbredning i den arktiska tundran. Men också i de nordligaste delarna av Sverige finns fläckvis permafrost i milsvida områden. På forskarspråk kallas det diskontinuerlig permafrost.

Det tar lång tid att smälta permafrost. Vanligtvis är det bara det allra översta lagret av jord och torv som smälter under somrarna och gör det möjligt för tundrans låga och ömtåliga växtlighet att överleva. Men i takt med att klimatet blir varmare smälter permafrosten undan, och det är just tiden efter avsmältningen som Mats Björkman och hans team forskar om. De vill kartlägga hur ekosystemet påverkas under den period då permafrosten försvinner samt åren efter att permafrosten är helt borta.

– Ingen vet exakt vad som kommer att hända med den biologiska mångfalden, säger Mats Björkman, eftersom det hittills saknats långa tidsstudier av mark där det tidigare varit permafrost.

För forskarna är det ingen nyhet att allt större områden av permafrost försvinner och att det i sin tur påverkar växtligheten. En av dem som länge undersökt klimatförändringar och permafrost är Ulf Molau, professor i växtekologi vid Göteborgs universitet. Utifrån hans forskning identifierade Mats tre områden i närheten av Abisko där det tidigare varit permafrost som han undersöker närmare.

Mats Björkman blev förvånad över hur stora förändringarna var, bara tio år efter Molaus studier. Han funderade nästan på om det blivit fel i mätningarna, men så var det inte.

– Det här börjar bli läskigt. Effekten av klimatförändringarna märks tydligt, inte så mycket här men i Arktis där vi kan se extrema effekter efter att värme härifrån transporterats norrut. I Svalbard har medeltemperaturen legat över det normala de senaste fem åren. I de områden vi undersöker blir det ett problem för lokalbefolkningen, exempelvis för samernas rendrift.

Till sommaren reser Mats tillsammans med studenter och fältassistenter för tredje året i rad norröver. De förflyttar sig mellan de tre områdena och gör växtinventering, tar jordprover och mäter koldioxid- och metanflöden, som visar hur ekosystemet påverkats.
– Klimatförändringarna är tydliga och för mig skapar det ett slags etiskt dilemma som är svårt att tackla. Med den kunskap jag har borde jag definitivt sluta använda fossila bränslen, samtidigt är jag beroende av flyg och helikoptertransporter för att kunna göra mitt jobb.

Om ett år ska Marie Curie-projektet vara färdigt och förhoppningsvis resultera i två eller tre vetenskapliga artiklar, en EU-rapport och kanske några sidoprojekt.
– Jag har haft tankar på att göra pedagogiskt material för att sprida forsknings-resultaten ännu mer, exempelvis filmer eller lärarmaterial, men det är inte så lätt att få till det på ett bra sätt. Det mest meningsfulla är när jag har studenter och ser att de fattar vad jag pratar om.

Permafrostforskningen kommer att fortsätta med ett anslag som Mats Björkman redan fått beviljat av Formas. Sedan vet han inte.
– Om fem år hoppas jag att jag har en fast tjänst, eller en tjänst där man inte hela tiden behöver gå och tänka på hur jag ska kunna finansiera mig själv de nästkommande åren, säger Mats Björkman.

Missa inte heller filmen om Mats Björkman och hans kollegors forskning om permafrost: