När laddningen smäller av kastas jord ett tiotal meter upp i luften, och tryckvågen som går genom marken skickar signaler till de utplacerade geofonerna som hjälper studenterna att få information om hur långt det är ner till berggrunden. Just i det här området är det närmare 40 meter. ”Geofysik är hardcore geologi”
För 10 000 år sedan hade husen på bergsluttningen vid Brännäsvägen i Mölndals kommun havsutsikt. I dag blickar de ut över ett gropigt gräsfält som tidigare har varit industriområde, men som ligger öde sedan flera år. En perfekt plats för ett fältarbete i geofysik.
Erik Sturkell, professor i geofysik, står i morgonsolen med uppkavlade skjortärmar och pekar österut mot klippväggen som löper längs Brännäsvägen.
– Här gick strandlinjen för 10 000 år sedan, säger han.
Sedan vänder han sig om och pekar rakt västerut.
– Och Änggårdsbergen där borta var skärgård.
Det har hänt en del sedan dess. Landhöjningen har påverkat landskapet, sand har sköljts ner från bergen, och lera har sedimenterat i den gamla havsfjärden som tidigare låg där. I dag räknar forskarna med att det gamla industriområdesfältet i södra Mölndal är täckt av 40 meter med sand och lera innan berggrunden börjar.
Den här morgonen har Erik Sturkell sällskap av en samling masterstudenter från en kurs i tillämpad geofysik. Under en heldag ska de arbeta med att göra undersökningar av hur det ser ut i marken under dem.
– På första kursen i tillämpad geofysik läste de om hur den här sortens mätningar går till. Nu får de komma ut och testa att göra den praktiska delen av det, säger han. Och de får spränga – alla gillar att spränga!
INDELADE I TVÅ GRUPPER ska studenterna med två olika metoder undersöka området. Den ena gruppen arbetar med seismik för att få fram sina profiler. De spränger med dynamit, något som skapar vågor i marken. De vågorna mäts av 24 stycken så kallade geofoner som studenterna har monterat längs en linje i marken. En geofon är ett instrument som mäter små rörelser, och när en tryckvåg passerar ger den en tydlig signal.
Studenterna gör hål ner i marken med hjälp av ett spett och trycker ner dynamitladdningar i hålen, och därefter får de turas om att trycka av.
– Det är laddat, säger sprängledaren Erik Meland i walkie-talkien till studenten Erik Ackevall som sköter seismikinstrumentet som geofonerna är kopplade till.
Avtryckaren ger ifrån sig ett poff-ljud, halvsekunden senare smäller dynamiten, marken skakar till, och en kaskad av jord kastas ett tiotal meter upp i luften. De vågor som dynamiten skickar genom marken fångas upp av geofonerna. De skickar sedan sina signaler till seismikinstrumentet.
– Signalen färdas långsammare eller snabbare beroende på om det är lera eller berg som den färdas genom, berättar Erik Sturkell. Via seismikinstrumentet får studenterna en bild av hur det ser ut på djupet.
PÅ ANDRA SIDAN fältet arbetar den andra gruppen studenter med en annan metod, ledda av Carina Andersson. De placerar ut elektroder längs en linje på fältet och skickar sedan ström genom dem. Beroende på vad som finns nere i marken så är det mer eller mindre elektriskt motstånd, och på ett liknande sätt som i seismikgruppen så får de en bild av hur marken ser ut under dem.
När studenterna synar instrumenten ser de att de inte riktigt ser ut som väntat. Någonting i marken stör signalen.
– Det är skräp i marken, säger Erik Sturkell. Vi vet inte vad som kan ligga där, och det skulle också kunna vara en elledning som stör signalen.
FÖR STUDENTEN JENNY PREIHOLT är exkursionen i tillämpad geofysik ett av favoritmomenten i utbildningen.
– Geofysik är kul för det är hardcore geologi. Vi får använda riktiga instrument, och vi får möjlighet att få en helhetsbild av ett landskap. Förra kursen fick vi bearbeta andras data – nu får vi samla in egna data som vi ska analysera. Och så sprängs det! säger hon och skrattar.
Relaterade inlägg
