Hon är ny professor i oceanografi

HUR SER DU PÅ ATT BLI PROFESSOR?
– Som professor har man ett större ansvar för ämnet, oceanografi i mitt fall. Man ska arbeta för att hela ämnesområdet går framåt, att utbildningen och forskningen utvecklas och förbättras. En professor är en röst för ämnet, och eftersom vi inte har särskilt många professorer i oceanografi i Sverige så kommer det förhoppningsvis att bli positiva effekter för ämnet när vi nu får en röst till.

VAD INNEBÄR UTNÄMNINGEN FÖR DIG?
– Det innebär att jag kommer att lägga mer tid på att arbeta med ämnet istället för specifika forskningsprojekt, och de yngre forskare som arbetar i projekten får ta ett större ansvar. Det kommer att ingå mer forskning i tjänsten, så jag kommer inte att behöva söka lika mycket externa medel till min egen lön utan kan istället arbeta för att andra ska få goda forskningsmöjligheter.

DU ÄR DEN FÖRSTA KVINNLIGA ”FULL PROFESSOR” I OCEANOGRAFI VI HAR I SVERIGE. HUR KÄNNER DU INFÖR DET?
– Jag känner ”det var på tiden!”. Att jag är den första beror inte på någon allmän brist på logiska, smarta och kreativa kvinnor utan är en sorglig produkt av ett system där skeva urvalsprocesser har tillåtits.

NÄRMASTE FORSKNINGSUPPGIFT ATT TA TAG I?
– Oj, det är många!! Vi har en expedition till Grönland i sommar, en expedition till Antarktis i vinter, vi har prototyper klara för en ny typ av mätbojar som kan skicka hem data från Antarktis via satellit, en post-doc på ingående som kommer att arbeta med satellitdata och att stärka samarbetet med Chalmers avdelning för Rymd- och geovetenskap (fjärranalys av havsströmmar och is), en doktorand på ingående som ska arbeta med isberg (också i samarbete med Chalmers), och vi har ett antal artiklar att skriva om Antarktis havsströmmar och kopplingen till inlandsisen.

DEN VIKTIGASTE FRAMTIDS/-FORSKNINGSFRÅGA SOM DU SER DET?
– Det är att utveckla sättet som vi mäter havet på. Just nu sker de flesta mätningarna från fartyg och isbrytare, särskilt i polarområdena. Detta är dyrt och begränsas av tillgången på båtar. För att förstå de marina systemen och hur de kopplar till ändringar i klimatet behöver vi utöka mätserierna rejält, både i tid och rum. Vi behöver ha mätningar som liknar de som utförs av satellit, det vill säga täcker hela jorden och regelbundet återkommer under år framöver. Det enda sättet att uppnå det är större automatisering av mätningarna, vi måste komma bort från beroendet av de stora forskningsfartygen och utveckla billiga autonoma plattformar och sensorer.