En humanist ser på naturvetenskapen – och på sig själv

Nyligen ringde min gamle vän fysikern Karl-Erik Eriksson till mig. Han var bekymrad. I en artikel i Dagens Nyheter hade Hans Ruin, filosofen, skrivit en recension av nyöversättningen av Martin Heideggers berömda bok Vara och tid (Sein und Zeit, 1927). Han hade bland annat tagit upp Heideggers kritik av naturvetenskapen: eviga sanningar, absolut rum, och absolut tid.

Vad är nu detta? Redan 1927 hänvisade ledande naturvetare till en helt annan världsbild. Borde inte Ruin ha påpekat detta och tillagt att ståndpunkten är ännu mer urbota förlegad idag? Men nej, det gjorde han inte.

Karl-Erik Eriksson hade tidigare med uppskattning läst Ruins uppgörelse med en aktuell uppsättning av Richard Wagners operan Parsifal. Där hade Ruin noga utrett de protofascistiska inslagen i operan och fram hållit att uppsättningen ifråga inte gestaltade dessa mörka och motbjudande inslag.
Men varför hade Ruin inte visat samma omsorg när han nämnde naturvetenskapen? Bryr sig humanister inte om den moderna och samtida naturvetenskapen? undrade Karl Erik Eriksson.

Hans fråga är motiverad. Alltför många humanister har under senare år talat om ämnen som fysik, biologi och medicin i svepande, fördömande ordalag. Det räcker inte med försvaret att det finns naturvetare som talar nedsättande om många humanistiska discipliner, till exempel hjärnspecialister som hävdar att allt i livet kan förklaras med den hjärna som en människa är född med och att därmed texter, bilder och toner inte säger ett smack om vad människan är för något. Om man på andra sidan en mer eller mindre inbillad gräns säger orimliga ting ursäktar det inte mig själv till att förfalla till egna orimligheter. I den rörelse som ibland kallas postmodernismen har det funnits en tydlig tendens till relativism.

Relativismen i den aktuella formen säger att sanningen är subjektiv.

Det kan finnas min sanning och din sanning, och båda säger mer om vår olikhet än om den värld som påståendena gäller.

NU ÄR DEN SORTENS relativism inte en föreställning som blivit vanlig därför att den propagerats av några postmoderna humanister. Övertygelsen att ”allting är subjektivt” har under några årtionden haft ett mycket starkt genomslag bland mycket unga människor. Jag minns hur årgång efter årgång av nya studenter som jag kom i kontakt med var någon sorts oreflekterade relativister. Allting var föremål för tyckanden, och en engagerad plädering för en ståndpunkt bemöttes med ett trött leende: ”Ja, så anser du. För egen del”.

Det är bredare samhällsförhållanden som måste ligga bakom en så massiv ström av relativism. Under några årtionden har vi sett en stark ökning av kommersialiseringen i samhället, och den har beledsagats av föreställningen att vi alla är kunder i livets stora basar, fria att välja allt det som våra ekonomiska resurser ger oss möjlighet till. Det är valfriheten som är det högsta värdet: välja elbolag, apotek, pensionsfonder, skola, intressen…

I en sådan värld är det bara alltför lätt att tänka sig att åsikter, ja kunskaper bara är ytterligare några varor att välja. ”Jag tycker bäst om relativitetsteorin.” ”Nej, för mig passar det absoluta rummet och den absoluta tiden bättre.”

De relativistiska humanisterna har haft en högst marginell roll att spela i denna stora kakafoni. Men de har funnits inom samma universitetsvärld som naturvetarna och därför blivit särskilt uppmärksammade av dem.

I synnerhet under 1990-talet och åren runt årtusendeskiftet rasade de så kallade science wars där fysikern Alan Sokals lyckades få en parodi på postmodernisternas sätt att tala om fysik publicerad i en topprankad postmodernistisk tidskrift, Social Text, och sedan själv avslöjade bluffen. Polemiken som följde blev hetsig.

Stämningarna är inte lika hätska idag, och säkert beror det på att postmodernismen är stadd på snabb reträtt bland humanister. Det innebär inte att problemen är ur världen. Det blir inte bättre om aggressiviteten avlöses av sval likgiltighet.

För egen del har jag aldrig kunnat känna denna likgiltighet. Relativismen har jag inte frestats av heller. Säkert var jag alldeles för gammal för att gripas av postmodernismen. Men min egen utvecklingsgång är inte alls unik. Mitt viktigaste tidiga intresse var biologi, i synnerhet insekter (jag var närsynt). Matte var ganska roligt. Men när jag var 14 greps jag av ett allt annat överskuggande intresse för litteratur. När det var dags att välja gymnasielinje var jag tvungen att mot min vilja bli latinare. Latin var ännu obligatoriskt för den som skulle läsa litteraturhistoria.

Ja, även latin kan man läsa och ha viss glädje av. Väl vid universitetet kom av olika anledningar teoretisk filosofi att utmanövrera litteraturhistorien i mitt medvetande. Det var typiskt nog vad som kan kallas biologins filosofi som blev mitt främsta studieobjekt. Jag läste Darwin en masse och även mycket som kom efter Darwin. En termin fördjupade jag mig i genetik (men det var innan Watson och Crick slagit igenom i undervisningen, åtminstone i Lund). Men när de tongivande filosoferna förlorade sitt intresse för filosofihistoria, sadlade jag om och blev idéhistoriker.

1950- och 60-talen var också en tid då det kom ut goda och rätt allmänt lästa populariseringar av matematik och naturvetenskap. Den underbara Sigma gavs ut i svensk översättning, och ännu händer det att jag repeterar en eller annan artikel i det stora verket. Fysiker och biologer skrev fina populariseringar. Fysikern Tor Ragnar Gerholm blev TV-stjärna.

Evolutionsbiologin förblev mitt främsta intresse inom den naturvetenskapliga sfären. Jag skulle vilja veta mycket mer än jag gör; men skärvor snappar jag upp hela tiden och fascineras av att Darwins gamla teori, transformerad tio gånger om, nu har fått en sådan underbar precision och en sådan ofantlig mängd empiriska bekräftelser.

Min dröm är att evolutionsbiologi och historievetenskap ska kunna förenas i ett stort samlade perspektiv på människan och hennes utveckling. Kunskapen om människoartens härstamning, som en gång gjorde halt inför frågetecknet ”den felande länken”, är nu allt säkrare och allt detaljrikare. Vi vet att homo sapiens är en mycket ung art, högt 200 000 år gammal, och att all världens människor genetiskt sett är en ytterst homogen grupp. Trots vissa yttre olikheter som faller i ögonen är vi mycket mer inbördes lika än de allra, allra flesta andra arter.

Människans utveckling som människa är evolutionärt mycket kort. Men kulturellt är den enormt lång. Biologiskt sett är människan i princip oförändrad över en period av sällsamma historiska förändringar. Hon blir jordbrukare för något mer än 10 000 år sedan, hon börjar bygga städer (eller byar) ungefär samtidigt. De äldsta skriftsystemen är mindre än 6 000 år gamla.

Det förunderliga är att människan med sin verksamhet förändrat allt större delar av jordens yta, ja idag lyckas hon till och med proppa atmosfären full av substanser som hotar hennes egen existens. Men hon har också byggt de märkligaste byggnader, gjort de mest fantastiska uppfinningar (bland vilka inte så få syftar till att döda människor), utvecklat sin vetenskapliga kunskap till oanade höjder, skapat den förunderligaste musik, litteratur och bildkonst – och envetet hållit fast vid olika religiösa trossystem och en uppsjö av ren vidskepelse.

Det märkliga med den historiska utvecklingen är i detta perspektiv att den i vissa väsentliga stycken är kumulativ. Nya epoker växer fram ur gamla och förkastar somligt men bevarar och förfinar annat. Vi skiljer oss inte som art från de anfäder och anmödrar som blev de första bönderna eller de första stadsborna. Vår stora, energislukande hjärna och vår förmåga till artikulerat tal har utgjort avgörande fördelar. Åtskilliga andra arter har ägnat sig åt en viss hantering av redskap, och de har utvecklat rudimentär språkförmåga som i människors sällskap kan utvecklas en del. Men de har inte genomgått någon kulturell utveckling som på något sätt kan jämföras med den mänskliga.

Jag hyser alltså en förhoppning om att evolutionsbiologi och kunskapen om människans historiska utveckling ska kunna förenas. Redan att upprätta en kontinuerlig tidsskala vore givande. Den långa biologiska evolutionen över miljardtals år skulle kopplas samman med den korta mänskliga utvecklingen fram till idag.

Vore detta inte rentav något som borde ingå i gymnasiets läroplan?

Mina exempel är högt begränsade och ganska subjektiva. Men jag hoppas att de kan tjäna just som exempel på min huvudtes: att naturvetare och humanister behöver varandra.

/Sven-Eric Liedman

Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Han är en flitig författare, och har bland annat fått Augustpriset för bästa fackbok för boken I skuggan av framtiden.