Vetenskapen: en metod för att inte lura oss själva

Smittkoppsviruset är ju utrotat sedan 1980, så skyddet behöver jag inte längre. Men för mig ger ärret en daglig påminnelse om vad vetenskapen har gjort för oss. Smittkoppor var en vidrig sjukdom, som följde människan i mer än 3000 år. Minst 300 miljoner människor har viruset dödat, och de överlevande kunde bli döva, blinda och vanställda.

Ända tills den brittiske läkaren Edward Jenner ympade en åttaårig pojke med en kokoppa den 14 maj 1796 i världens första vaccination, uppkallad efter latinets ord för kokoppor, vaccine. Mindre än 200 år senare blev alltså smittkoppor den första sjukdomen vi helt och hållet har lyckats utrota. Och jag har ett vittnesmål om allt detta inristat på bara huden på min vänstra arm.

Vi är alla framgångshistorier för vetenskapen. Vi har inte dött i smittkoppor eller i lunginflammation. När vi föddes kom inte förlossningsläkaren direkt från en obduktion utan att ha spritat händerna först.

Din gps skulle inte fungera om inte den unge Albert Einstein suttit på patentkontoret i Bern för mer än 100 år sedan och funderat på vad det egentligen skulle innebära om ljushastigheten är den samma i alla referenssystem. Teorierna som funderingarna ledde fram till – den speciella och den allmänna relativitetsteorin – är båda nödvändiga för att gps:en ska visa rätt. Atomklockorna ombord på gps-satelliterna går fortare än atomklockor på jorden. Den speciella relativitetsteorin visar att de går fortare på grund av satelliternas höga hastighet, och den allmänna att det är på grund av att de ligger så långt bort att gravitationen från jorden är svagare där. Skulle vi inte korrigera för det skulle gps:en visa mer och mer fel för varje sekund: på ett dygn skulle felet bli runt en mil – och jag skulle definitivt inte hitta någonstans.

Läser ni den här texten på nätet går det tack vare att partikelfysikerna på CERN i Genève behövde ett enkelt sätt att dela data med varandra och därför uppfann http-protokollet, och därmed world wide web. Visst är det lätt att älska vetenskapen?

Och jag som är vetenskapsjournalist har väldigt lätt att älska mitt jobb. Det är mitt jobb att berätta de här historierna, och att göra torra forskningsrapporter till spännande artiklar.

Jag får följa med in till labbet med forskare som vill bygga levande hjärtan, undersöka isgrottor under Antarktis eller skicka rymdsonder till Jupiters månar. Och jag får hänga med Nobelpristagare och med nyblivna doktorander.

Men den största delen av mitt jobb är ändå att säga nej. Att tala om för mina kollegor att alla forskare inte alltid har rätt. För den forskning som journalister helst vill skriva om är kanske inte den bästa forskningen. Sanningen är ofta lite mer komplex än att mörk choklad gör dig smal, amning gör dig smart och att alla kvinnor behöver vila på soffan när de kommer hem från jobbet.

Men även om man kan ha invändningar mot hur vetenskap framställs i media, så är vetenskapsjournalistiken viktig för forskningen. Framför allt för att nå ut med resultat, och förklara vad ni forskare egentligen håller på med. Och varför.

Men inte bara. Tänk på att det krävdes grävande journalister för att avslöja kirurgen Paolo Macchiarini, och den före detta läkaren Andrew Wakefield, som manipulerat data och brutit mot andra etiska regler när han publicerade sin studie om en koppling mellan MPR-vaccin och autism.

Trots vetenskapens egna kontrollfunktioner krävdes det journalister för att uppdaga deras forskningsfusk. Visselblåsarna som slog larm om Macchiarini fick inget gehör alls för sina anklagelser innan Bosse Lindquist gjorde sin tv-dokumentär. Den brittiske reportern Brian Deers mångåriga arbete för att avslöja sanningen bakom Wakefields resultat är en enastående bedrift.

Mitt jobb innebär också daglig kontakt med människor som inte vill ta in vad vetenskapen säger. Det är de som har hittat universallösningen på världens alla problem, och föräldrar som hört så många skräckhistorier att de inte vågar ge vaccin till sina barn. Det är människor som aldrig kommer att gå med på att våra utsläpp påverkar klimatet, och människor vars hela livsåskådning skulle falla om evolutionsteorin stämmer.

Och många andra. Det enda som förenar dem, tycker jag, är en förmåga de saknar: förmågan att tänka om. Många av dem är rädda. Andra kan sakna en intellektuell ärlighet. De har svårt att ompröva sina slutsatser när alltför mycket talar emot dem. Och det är den förmågan vi måste bevara, till varje pris.

För att citera fysikern Richard Feynman, en av mina idoler: Den första principen är att du inte får lura dig själv. Och du själv är den lättaste personen att lura.

Det är den bästa beskrivning av vetenskap jag vet: En metod för att inte lura oss själva. Och det är det vi måste stå upp för, och förmedla.

/Maria Gunther

Detta är en variant på talet Maria Gunther höll på March for science i Stockholm 22 april 2017.