I ny hemmahamn

Sebastiaan Swart lämnade i augusti ett soligt Kapstaden för att flytta med sin familj till ett mer höstmörkt och kyligt Göteborg. Han är oceanograf och specialiserad på glidare, små robotar som programmeras att åka runt i havet och samla data som sänds via satellit hem till forskarna.

Han konstaterar att vi behöver mycket mer kunskap om oceanerna och processerna där för att förstå exempelvis vad som orsakar klimatförändringar.
– En av de största svårigheterna med att förutspå klimatet är att vi inte vet tillräckligt om vad som pågår i oceanen. Till exempel hur den lämnar ifrån sig eller absorberar värme från atmosfären och hur utbytet av koldioxid sker mellan oceanen och atmosfären.

Sebastiaan Swart har tilldelats Wallenbergs Academy Fellow, ett mycket åtråvärt karriärprogram för unga lovande forskare och han kommer under fem år att arbeta vid institutionen för marina vetenskaper. Ett viktigt uppdrag under hans tid i Sverige är att utveckla den tekniska kapaciteten för att få fram marina data med hög kvalitet, vilket bland annat handlar om att upphandla och introducera glidare.
– Den första kan vara på plats redan i april och vi planerar redan nu för att använda den i Skagerrak. En glidare som samlar damm är ingen bra glidare, den ska vara i vattnet. Sverige har inga sådana robotar och har halkat efter jämfört med andra länder.

Han tror att det delvis kan bero på att Sverige har nära till omgivande hav och att det därför inte är så komplicerat att forska via fartyg.

Hemmahamnen är vid University of Cape Town och han har deltagit i ett tiotal expeditioner till Antarktis och Södra ishavet. Ett av forskarnas problem där är att havet delvis är istäckt och det gör att vi inte vet så mycket om vattnen under isarna.
– Det är svårt att göra observationer eftersom isen blockerar vattnet, instrument fungerar inte och saker förstörs. Fartygen kan inte vara där länge eller kommer inte dit alls och satelliter kan inte se vattnet på grund av isen.

Med glidarna kan man komma fram där fartyg har svårt att gå. Det finns två typer, dels de som dyker 1000 meter ner i havsdjupen och upp igen, och dels de som går vågrätt på ytan med en fart av 2 knop. De kan vara ute månader i sträck, vilket innebär att de kan täcka enorma ytor och mäta alltifrån temperatur och vindhastighet, till salthalt, koldioxidhalt och syrehalt.

De kan alltså samla in enorma mängder data. Och de är jämförelsevis billiga.
– Det kostar lika mycket att hålla ett isbrytande fartyg med bränsle under en månad som att köpa in åtta glidare. Men fartyg behövs också, för att placera eller hämta hem glidaren och för mätningar som glidarna inte klarar.

De största utmaningarna med glidarna är att musslor gärna fäster på dem och att de kan utsättas för attacker av hajar eller intresse från sälar.

Sebastiaan Swart är också verksam inom SOOS, Southern Ocean Observing System, en global forskningsorganisation som instiftades för fem år sedan. Dess syfte är att koordinera forskning om ekosystemen i havet runt Antarktis under samma paraply, istället för att varje land driver sina egna projekt.

Han blev mycket förvånad när han insåg att det inte publicerats någon vetenskaplig studie av oceanografiska observationer i Skagerrak sedan 1997 – det har enbart gjorts modellberäkningar.
– Det är chockerande – jag vill använda det ordet. Det är förvånande att det inte har gjorts fler observationer i ett vatten som är så viktigt för Sverige. Vi måste ha observationer för att se om modellerna stämmer.

Sebastiaan ser mycket ljust på framtiden här, han arbetar med visionen om att Sverige ska bli världsledande inom marin teknologi och vill gärna se en svensk flotta av marina robotar av olika typer inom några år. Han hoppas närmast på en månadslång datainsamling i Skagerrak under nästa sommar där bland annat temperatur, salthalt, syrehalt, planktonkoncentration och strömmar ska mätas.
– Det skulle vara oerhört värdefullt och avslöja mycket om den småskaliga variationen i Skagerraks oceanografi.