Hon förmedlar kunskap om växter

Trädgårdsstudenterna står på knä och sår grönsaker på friland den här soliga, men ganska kalla, vårdagen. Dagen dessförinnan höll de till i perennrabatten, där de tog sticklingar med Tina Westerlund.
– Tanken är att studenterna ska komma i kontakt med olika växtförökningsmetoder. Hur ser växten ut? Vad är det som påverkar valet av metod? Det är kunskap som de kommer att behöva när de är färdiga.

Vi träffas på institutionen för kulturvård i Mariestad, där Tina Westerlund är verksam som doktorand och lärare. I sin forskning har hon fokuserat på så kallade vegetativa förökningsmetoder, det vill säga där förökning inte sker via frön utan genom att en del av växten bildar en ny växt. Hon har kartlagt metoder dels genom att läsa om dem i litteratur från 1700-talet fram till i dag och dels genom att besöka plantskolor runt om i Sverige. En del metoder från handböckerna har hon även testat själv – ibland mer än en gång.
– Genom att göra egna växtförökningsförsök har jag kunnat komma djupare in i frågorna, vilket sedan har hjälpt mig i kommunikationen med odlarna och i att reflektera över förökningsinstruktioner.  Jag har kunnat ställa frågor på ett annat sätt när jag själv testat metoderna.

AMBITIONEN MED besöken på plantskolorna har varit att få vara med och göra olika moment, eller ”procedurer” som hon kallar det i sitt avhandlingsarbete. Tina Westerlund vill kunna fördjupa sig i detaljerna, vilket kräver att alla sinnen används. Att själv kunna dra, bryta och skära med kniv i plantan. Kunskapen kring växtförökning har ofta gått i arv på plantskolan, men av olika orsaker har metoderna förändrats genom åren.
– Förr odlades plantor på friland och grävdes upp när de skulle säljas. I dag odlas allt i kruka, vilket påverkar rötternas utveckling. Det kan eventuellt vara en anledning till att förökning med rotbitar inte är lika vanligt längre, säger hon.

En annan orsak är plantskolornas arbetssituation, enligt Tina Westerlund. Det är inte säkert att plantskolorna har möjlighet att ta sticklingar vid den tidpunkt där det egentligen är mest gynnsamt för växten – till exempel så kanske säsongsarbetarna inte har börjat arbeta än – utan de gör det istället några veckor senare.  Det kan också påverka metoden, och även valet av metod.

VÄXTFÖRÖKNINGEN I SVERIGE har minskat drastiskt sedan mitten av förra seklet. En av orsakerna är den storskaliga industri med förökning som utvecklats i Europa, och som säljer sitt växtmaterial till Sverige.
– Den största delen av det som säljs i Sverige är förökat utomlands. Att någonting går under beteckningen svenskodlat, behöver inte betyda att det är förökat i Sverige.
En av anledningarna till att framför allt större trädgårdsbutiker i dag väljer att köpa växter som är förökade utomlands, är att det helt enkelt inte går att få tag i växter i den mängd som behövs.
– Det har att göra med hur vi konsumerar växter i dag. Det finns en slit-och-släng-trend där vi köper flerårigt växtmaterial som sedan hamnar i en kruka och slängs till hösten, eftersom det är enkelt att köpa nytt nästa år.

Kunskapen om växtförökning bygger på en lång tradition och när hantverket inte utförs i lika stor grad som tidigare, riskerar kunskapen att gå förlorad. Det innebär också att det blir svårt att behålla ett historiskt intressant växtmaterial, som är en del av vår kulturhistoria. Vid sekelskiftet beslutade Riksdagen om ett nationellt program för odlad mångfald (POM), och inom ramen för programmet har man samlat in odlingsvärda sorter av allt från bärbuskar till perenner och köksväxter. Insamlingen har skett inom åtta olika inventeringsprogram, där inventerare också tagit hjälp av privatpersoner för att hitta och beskriva växterna.

Även forskning har kopplats till programmet, och Tina Westerlund har utbyte med Linnéa Oskarsson på SLU som lett det så kallade perennuppropet.
– Vi planerar för hur vi ska kunna visa äldre sorter av växter som en del av våra historiska trädgårdar och väcka intresset för bevarandet av perennplanteringar. En idé är att i samarbete med trädgårdsmästaren på Mårbacka föröka en vitblommande blåklocka som Perennuppropet har fått in från Selma Lagerlöfs trädgård i Falun, säger Tina Westerlund.
Nu har programmet gått in i en utvärderingsfas där insamlat material undersöks, värderas och DNA-analyseras. Nästa steg är att bevara materialet i en genbank, varifrån det ska vara fritt tillgängligt.

EN AV UTMANINGARNA i Tina Westerlunds forskning har varit att hitta sätt att dokumentera. Detaljer saknas ofta i tidigare beskrivningar, kanske beroende på att det ansågs vara självklara steg i hantverket. Men när den nedärvda kunskapen nu är på väg att försvinna, blir behovet av tydliga och detaljerade instruktioner större. Samtidigt kan det vara svårt att ta till sig mycket text, något som Tina själv stöter på ganska ofta i sin undervisning. Därför finns behov att hitta nya sätt att dokumentera, till exempel med hjälp av rörlig bild.

ETT ANNAT SÄTT att sprida kunskap om traditionella metoder är via sociala medier. I ett nystartat projekt inom ramen för Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs universitet, har trädgårdsmästare från kulturhistoriskt värdefulla parker och trädgårdar bjudits in för att skriva om sitt arbete i en blogg. Initiativtagare är förutom Tina Westerlund även Joakim Seiler, trädgårdsmästare på Gunnebo Slott och Trädgårdar.
– Trädgårdsmästare har varit dåliga på att dokumentera sitt arbete. Många har fört dagbok, men då handlar det om sorter, antal och utfall och inte hur de gör olika saker. Bloggen blir ett verktyg att kunna diskutera och fortsätta utveckla trädgårdsmästarkunskap, säger Tina Westerlund.

PRECIS SOM PROGRAMMET för odlad mångfald är bloggen ett sätt att bevara och utbyta kunskap kring vårt hortikulturella kulturarv. Många av de som i dag förvaltar historiskt värdefulla kulturmiljöer saknar trädgårdskunskap, och därmed riskerar värdefulla miljöer att försvinna.
– Park och trädgård har stor betydelse för vår kulturmiljö, men fokus ligger ofta på själva byggnaderna. Trädgårdarna kommer i andra hand, och trädgårdsmästarkunskapen riskerar att utarmas.