Gården Pallars i Långhed, vars interiör målats av Blåmålaren. Konsten att bevara ett kulturarv
De byggdes som festsalar åt välbärgade bönder i Hälsingland under 1700- och 1800-talet. I dag är sju av hälsingegårdarna en del av Unescos världskulturarv, på grund av sina unika och välbevarade målningar. Ingalill Nyström leder en forskningsgrupp som ska ta reda på mer om målningarna och färgen som användes, för att bland annat kunna ge råd kring hur de bäst kan bevaras.
I Hälsingland finns närmare tusen hälsingegårdar, där ovanligt många är välbevarade med intakta interiörer. Gårdarna uppfördes från sent 1700-tal och framåt, och den goda ekonomin hos bönderna gjorde att de hade råd att smycka sina gårdar och bygga speciella festsalar. Festsalarna blev rikligt dekorerade med landskapsbilder, stadsmiljöer och blommor direkt på väggarna.
– Det är stora och pampiga byggnader som verkligen tar andan ur en, säger forskaren Ingalill Nyström.
Hon en så kallad conservation scientist, det vill säga en naturvetare med inriktning mot kulturvård, och leder ett tvärvetenskapligt projekt tillsammans med fysiker, kemister, konservatorer, etnologer och konstvetare. Syftet är att ta reda på mer om väggmålningarna, möblerna och textilierna i gårdarna. Hur är färgerna uppbyggda? Vilket bindemedel har använts? Vad är det för pigment? Resultatet kommer dels att ge en fördjupad kunskap om dåtidens konst och hantverk, men också ge svar på hur föremål från den här tiden bör hanteras och exponeras för att inte förstöras.
UNDERSÖKNINGARNA GÖRS både på plats genom att undersöka de fasta miljöerna, och via prover i laboratoriet.
– Vi försöker göra så liten åverkan som möjligt. Tas prover så är det så små prover som möjligt, ungefär 1 millimeter i diameter. Samma prov används sedan i flera olika analyser, säger Ingalill Nyström.
Själva analyserna sker med hjälp av ljus. Olika typer av spektroskopiska analysmetoder utgör grunden för forskningen, och genom att belysa målningarna med synligt eller för ögat osynligt ljus kan de ta reda på olika saker om färgen. I fält används till exempel en multispektralkamera, där forskarna kan få en översiktsanalys och se vilken färg som är originalfärg och vad som tillkommit senare.
– Vi har också funderat på att ha med oss en portabel röntgen för att kunna se timmerkonstruktionen under målningen och hur målningen är fäst mot underlaget.
EN STOR DEL AV arbetet går ut på att utveckla olika analysmetoder, vilket kräver att forskare från olika discipliner samarbetar. Bland annat så har forskarassistenten Jacob Thomas, som har sitt ursprung på Jagellonska universitetet i Krakow, utvecklat en metod för att bestråla ett material med starkt ljus för att kunna se hur snabbt färgen bleknar.
Forskarna har också tillverkat färg och bindemedel utifrån historiska recept, för att sedan kunna analysera dessa och jämföra med prover från Hälsingegårdarna.
– På väggarna tror man att det är limfärg, men det trodde man å andra sidan när det gällde det sydsvenska måleriet också och där visade sig bindemedlet bestå av ägg och stärkelse i olika former. Så det är vi lite nyfikna på.
Bortom Åa ligger avsides i byn Fågelsjö i gränslandet mellan Dalarna och Hälsingland. Dess historia är ovanligt väldokumenterad, framförallt tack vare bonden Jonas Olsson som under 1800-talet dokumenterade det mesta som hände på gården. År 1910 byggdes ett nytt bostadshus och därefter fick det gamla stå orört vilket gör det till ett av Sveriges mest välbevarade bondehem från 1800-talet.
I MAJ ÄR DET DAGS FÖR forskargruppen att återvända till Hälsingegårdarna för att göra analyser på plats. Den här gången är det gården Bortom Åa som ska få besök, som ligger avsides i skogsbyn Fågelsjö.
– Vi kommer att åka till Bortom Åa för att göra en studie av en gård där historiska källor som dagböcker där målare beskrivs finns bevarade, liksom andra källor i form av målarredskap, mallar, rivstenar och pigment, berättar Ingalill Nyström.
BORTOM ÅA ÄGS av Ljusdals kommun, och förvaltas av Fågelsjö hembygdsförening. Flera av de andra gårdarna som ingår i Världskulturarvet är privata bostäder. En sådan är Pallars i Långhed. Gårdens interiör har målats av Blåmålaren, en målare som man inte vet namnet på men som namnet antyder använde en blå färg i sina målningar. Ingalill Nyström berättar att man tror att färgen kommit från malmgruvan i det hälsingska samhället Los, där de på 1700-talet utvann koboltmalm. Koboltblått var vid den tiden en exportvara, och Sverige och Norge exporterade pigmentet till Kina där det användes för dekoration av det karakteristiska kinesiska porslinet.
– Vi ska samarbeta med geologer för att göra analyser från Los och se om färgen kommer därifrån.
FORSKNINGSPROJEKTET SOM finansieras av Vetenskapsrådet pågår till och med 2017. Förutom den vetenskapliga bredden finns även en stor kontaktyta med museer, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen. Efter projektets slut kommer Nordiska museet att ge ut en antologi med resultaten.
– Det är en unik chans som vi fått – att genomföra den här typen av arbete tillsammans, och kunna etablera conservation science i Sverige, säger Ingalill Nyström.
Relaterade inlägg
