Kulturarv vid vägskäl

Ingrid Martins Holmbergs intresse för romers och resandefolkets liv och boende började med att hon råkade se ett foto av en romsk tältplats vid Centralstationen i Göteborg. Det var från 1950-talet, innan romer blev svenska medborgare och fick rätt att bosätta sig permanent.
– Det blev en vattendelare för mig. Jag har intresserat mig mycket för Göteborgs historia men aldrig stött på att det under flera år låg en romsk tältplats där, i centrala Göteborg.

Hennes nyfikenhet ledde så småningom fram till forskningsprojektet Rörligare kulturarv där hon har kartlagt vilken kunskap som finns om romers och resandefolkets historia och boplatser. Det visade sig att bland andra museer och länsstyrelser genomfört ett tiotal kulturarvsprojekt.
– Romer kan inte gå till kyrkoarkiven eftersom de under lång tid inte varit folkbokförda. Då måste man gå till andra källor och det visade sig att kulturarvssektorns anställda sitter på kunskap om hur man kan gå tillväga. Kunskapen har hon nu sammanställt i boken Vägskälens kulturarv – kulturarv vid vägskäl.

Inom projektet Rörligare kulturarv vid institutionen för kulturvård gjordes också en exempelstudie som kartlade romska historiska boplatser i Göteborgstrakten från 1800-talets slut och fram till 1950. Man använde bland annat statliga utredningar och lokalhistorisk litteratur som källor.

Boplatser identifierades på ett tiotal ställen. Några av dem var Bergslagsparken nära Centralstationen, ett ängsområde bakom Backaplan – innan det blev shoppingcentra och en äng intill oljeraffinaderiet Koppartrans i Skarvikshamnen.

De upptäckte också att romer periodvis bodde inne i centrum, i de numera rivna kvarteren i Östra Nordstan. Där fanns i början av 1900-talet billiga hotell som bland annat nyttjades av emigranter på väg till Amerika och det var kvarter där många olika grupper möttes.

Kartläggningen av boplatser kom senare att ingå i projektet Rom San på Göteborgs stadsmuseum om romsk historia. Förutom en utställning och boken Vi är romer ingick en stor satsning på utbildning, och romska representanter har haft stort inflytande över arbetet.
– Detta är den första utställning där romer kunnat läsa och skriva sin egen historia. Tidigare historieskrivning har ofta byggt på klichéer och därför var detta en stark upplevelse för alla, inte minst romerna själva.

Ett annat större projekt som kartlagt boplatser är Resandekartan. Den har sitt ursprung i en arkeologisk utgrävning som inleddes 2004 i Snarsmon i norra Bohuslän nära norska gränsen, en plats där resandefamiljer hade bott under andra halvan av 1800-talet.
– Man bodde ofta nära nationsgränser och vandrade runt och levde på gårdsförsäljning.

Det arkeologiska projektet utvidgades sedan till Resandekartan som är en digital karta över platser i Västsverige och södra Norge där resandefolket bott och verkat. Det är ett samarbete mellan museer på båda sidor av gränsen, Riksantikvarieämbetet och dess norska motsvarighet samt representanter från tre organisationer för resandefolket.
– Resandekartan är ett oerhört intressant initiativ eftersom där redovisas både platser och företeelser.

Platserna har bland annat valts genom att söka efter namn som anspelar på tattare – det gamla namnet för resande. Även i andra delar av landet har kulturarvssektorn kartlagt romska och resandes boplatser och de finns med i en länsvis förteckning i boken.

Ingrid Martins Holmberg har i dagarna varit med om att starta en ny centrumbildning inom Göteborgs universitet, Centrum för kritiska kulturarvsstudier där hon bland annat kommer att initiera ny kulturarvsforskning kring stadsfrågor på temat Curating the city. Hon ser projektet Rörligare kulturarv som grundforskning och hoppas att hennes bok ska användas som kunskapskälla och inspiration till vidare forskning.
– Det skulle var spännande att få vara med om att hitta de äldsta fysiska spåren efter romer i Sverige. Jag skulle också vilja titta på hur stadsplanering möjliggör möten mellan olikhet. Hur kommer det sig att kulturell, social och etnisk olikhet ryms i vissa stadsdelar men inte i andra? Som i Östra Nordstan innan det revs – allt detta fanns ju där.