Våra hav – en kulturskatt

Att det finns så många skeppsvrak på havets botten är det nog inte så många som vet. Kanske för att de helt enkelt inte är synliga för gemene man. På västkusten finns det inte särskilt många vrak kvar, eftersom skeppsmasken trivs utmärkt här och äter upp hela träbåtar på bara något decennium. Däremot utgör det bräckta vattnet i Östersjön en ogynnsam miljö för skeppsmasken, vilket innebär att gamla vrak från 1600-talet fortfarande är relativt välbevarade.

– Nedbrytningsprocessen för trä som finns i vattendränkta miljöer går långsamt, eftersom det är en syrefattig miljö. Vattnet ger indirekt skydd, vilket vi också ser i till exempel mossar och våtmarker, säger Charlotte Björdal.

MEN DET SKER TROTS allt viss nedbrytning även under vatten och i de mest syrefattiga miljöer som exempelvis sediment. Tills i slutet av 1980-talet trodde man att det berodde på en kemisk process. Nu vet man bättre. Det är svampar och framförallt bakterier som är orsaken till att trä som finns under vatten luckras upp och blir mjukt, och Charlotte Björdal är en av de som vet allra mest om dessa så kallade erosionsbakterier. Inom ramen för flera EU-projekt, varav det senaste just har avslutats, har hon tillsammans med forskare från andra länder och discipliner studerat dessa arkeologiska platser under havsytan.

– För mig handlar det om att vårda och bevara vårt kulturarv för framtida generationer. Och för att kunna bevara så måste vi först förstå hotet – ungefär som med läkemedel. Det gäller att ställa en korrekt diagnos, för att kunna hitta rätt medicin.

DET SENASTE projektet, SASMAP, har haft fokus på att hitta nya metoder och tekniker för att hitta vraken, bedöma hur de mår, stabilisera området och till slut övervaka och bevara dessa historiskt intressanta platser. Det är en ganska besvärlig arbetsmiljö, där forskarna vill få med sig prover men samtidigt inte störa de känsliga områdena. Därför är metodutveckling en viktig del i projekten. Privata företag finns med som partners för att utveckla olika typer av prototyper för inhämtning av till exempel sedimentprover eller trästatus.

Ett par gånger har Charlotte Björdal själv varit med ute i fält, men oftast stannar hon hemma.
– Dyka kan andra göra. Jag gillar mitt mikroskop, säger hon med ett skratt och visar bilder över hur fantastiska trästrukturer och deras angrepp ser ut i förstoring.

Hon är något av en expert på trä, och genom att studera träprover från vraken kan hon få fram mått på hur snabbt nedbrytningen sker. Olika träslag bryts ner olika fort. Ek, som de flesta fartyg var byggda av vid den här tiden, klarar sig bättre än till exempel furu som fartygens durk ofta bestod av.

TROTS ATT NEDBRYTNINGEN sker mer långsamt i vatten är det en komplicerad miljö att skydda. Men att bevara vraken genom att ta dem upp och ställa ut på museum är inte aktuellt. Det kostar alldeles för mycket säger Charlotte Björdal.

– I ett direktiv från Unesco står det att kulturarvet i havet ska i första hand bevaras in situ, det vill säga på plats där det redan finns. Men hur det ska göras vet man ännu inte. Vi har utvecklat enklare metoder till mindre vrakdelar, men hur de stora skeppen i Östersjön kan skyddas från det pågående mikrobiella angreppet vet vi inte. Här behöver vi verkligen hjälp av ingenjörer, konstruktörer, och de marina vetenskaperna.