Varje konstverk en undersökning

Vi träffas på Abecita konstmuseum i Borås. Det bankas och spikas runtomkring oss. Elva stora gobelänger ska upp inför vernissagen på Annika Ekdahls utställning Gobelänger där urval från en tjugoårig produktion visas upp. Utställningen är en följd av att Annika Ekdahl i början av november tilldelades The Nordic Award in Textiles, Europas största textilpris, för sina storslagna gobelänger och för att hon ger nytt liv åt en historisk textilgenre.

Annika Ekdahl guidar mig fram till konstverket Parkteatern, en nio kvadratmeter stor gobeläng i varma färger, som visar fyrtioåtta figurer och människor som möts i en park. Alla är utklädda med olika partyattribut. En gäst har en semla i sin hand. I mitten syns en uppstoppad hare. Konstverket är detaljrikt och har inslag av ornamenterade slingor i guld.
– Jag brukar ha ett konstnärligt uppsåt med varje sådant här verk, som kanske tar ett par år att genomföra, men också en mer formell undersökning. I det här fallet ville jag ta reda på hur mycket detaljer och hur små detaljer jag kan stoppa in i en nio kvadratmeter stor yta utan att verket visuellt kapsejsar, säger Annika Ekdahl.

Hon ville också undersöka hur lågupplöst det går att göra en bild så att den fortfarande går att läsa av. Semlan är bara 8-10 varp­trådar bred, men ändå fullt synlig i bilden.

I de tidigare verken använde Annika Ekdahl akvarell och tempera i förstudierna, men för drygt tio år sedan började hon rita med datorns hjälp. Inför verket Parkteatern använde hon bland annat foton och skissade digitalt.
– Att kunna använda foto öppnade nya möjligheter. Och med datorn fick jag en väldigt pigg medarbetare, som lärt mig mer om färgblandning. Genom att jag kan zooma in maximalt och se hur datorn blandar färger kommer jag ifrån att skapa förutsägbara ytor, säger Annika Ekdahl. Hon pekar på ett mörkt parti i bilden, det ser nästan svart ut men innehåller massor med olika färger om man tittar nära.

Annika Ekdahl har på så sätt hittat ett personligt sätt att blanda färger. Den påminner om impressionisternas; går betraktaren nära blir bilden abstrakt med en mängd olika prickar i skilda färger.

När hon var hemma med den första av sina tre söner, i slutet av sjuttiotalet, gick Annika Ekdahl över från målning till textilkonst, ”en mindre kladdig teknik med småbarn”, konstaterar hon. Hemma är sedan trettio år en renoverad prästgård i byn Kyrkhult i Blekinge.

I bagaget har Annika Ekdahl en masterexamen från HDK där hon dessutom varit adjungerad professor i textilkonst och i december får hon Prins Eugenmedaljen 2013 för framstående konstnärlig verksamhet.

När Annika Ekdahl i slutet av nittiotalet under en resa till Polen besökte de världsberömda Wawel-gobelängerna i Krakow förändrade det hennes sätt att arbeta. Den överdådiga dekorationen och färgprakten öppnade intresset för en ny estetik som skilde sig från hennes tidigare gobelänger.
– Det är något med förhållandet till prakten, till detaljrikedomen, till ornamenten och det pretentiösa. Att man vågar vara pretentiös har för min del inneburit att gå upp i format för att också få plats med den här sortens bilder.

Gobelängtekniken är mycket  gammal men Annika Ekdahl anser att tekniken har stor potential och att det finns mycket att uträtta som konstnär och forskare.
– I och med att jag bestämde mig för att det här kulturella arvet inte är en belastning utan snarare ett arkiv, en skatt man kan botanisera i och ur ett konstnärligt perspektiv något man kan förhålla sig ganska fritt till, så kan jag istället göra vad jag vill med det.

I verket Definitely gold bejakar Annika Ekdahl allt hon genom åren tyckt varit vackert från det hon var en liten flicka; bilder hon samlat på, bokmärken hon klistrat in i dagböcker, färgnyanser från tyget hos en favoritklänning. Konstverket innehåller ornamentik i guld och symboliska figurer.
– Det handlar om att bejaka den här sidan hos sig själv. Att tillåta det dekorativa. Det är inte så lätt att komma loss där; att våga vara dekorativ. Gobelängtekniken har hjälpt mig.