Valde friheten som forskare

Sommaren 2016 satt Giovanni Volpe på sitt kontor på Bilkents universitet i Turkiets huvudstad Ankara och funderade på sin framtid som forskare. Sedan han kom till landet 2012 hade mycket förändrats. Då var Turkiet ett land där antalet verksamma forskare hade gått från 30 000 år 2002 till 80 000 år 2013. Antalet universitet hade fler än fördubblats från slutet av 1990-talet, och landet låg i förhandlingar med EU om medlemskap. Turkiet såg ut att ha en ljus framtid som forskningsnation. Tre år senare hade konflikten mellan sekulariserade och traditionellt muslimska intressen gjort tillvaron som forskare svårare. Flera forskare hade fått sina anslag indragna av regimen, och många hade valt att lämna landet.

– Jag kontaktade olika universitet runtom i Europa för att se om det fanns intresse, säger Giovanni Volpe. Jag fick positivt svar från institutionen för fysik här i Göteborg, och eftersom min flickvän är forskare på Karolinska institutet så visste jag vad jag gav mig in på när jag flyttade till Sverige.

Giovanni Volpe är född och uppvuxen i norra Italien. Som barn var han intresserad av forskning och han gjorde sin grundutbildning på Paduas anrika universitet, det näst äldsta i Italien efter Bologna. Efter att ha avslutat sin masterutbildning började han arbeta i näringslivet.

– Men jag blev uttråkad, säger han och ler. Det enda målet var att skapa pengar åt företaget och åt sig själv. Jag fick ett erbjudande om att påbörja en forskarutbildning så efter tre månader slutade jag mitt jobb och hoppade på forskarutbildningen istället. Jag tyckte om tanken med att vara forskare – dels trodde jag att det skulle vara roligare, dels tyckte jag om att inte ha en direkt ekonomisk målsättning i andra änden av det jag gör.

Sin forskarutbildning gjorde han på institutet ICFO i Barcelona, och efter en postdok-period på Max Planck-institutet i Stuttgart kom han till Bilkents universitet. Sensommaren 2016 lämnade han Turkiet för Göteborg och institutionen för fysik. I dag leder han en forskargrupp med närmare tio personer, och har ett brett nät av samarbeten med andra universitet i Europa och USA.

Gruppens forskning innefattar såväl grundforskning som tillämpad forskning, och de arbetar inom flera olika fält. Ett av de stora områdena rör så kallade ”micro swimmers”. Enkelt beskrivet är det biologiska och artificiella föremål i mikroskopisk storlek som har förmågan att ta sig fram på egen hand. De erbjuder en mängd möjligheter både inom grundvetenskap och som tekniska tillämpningar inom nanovetenskap och nanoteknik.

Ett av de potentiella tillämpningsområdena är att skicka in dem i patienter för att bota sjukdomar.

– De kan leverera mediciner till exakt rätt cell i en kropp, säger Giovanni Volpe. Ett annat användningsområde är vid sanering av förorenade marker. Vi kan sända ut robotarna för att sanera mark, och sedan styra dem med hjälp av ljudvågor. De här applikationerna ansågs vara ren science fiction för bara några decennier sedan men nuförtiden är de faktiskt ett arbetsområde i många världsledande laboratorier, inklusive mitt eget.

Förutom forskningen på Göteborgs universitet så har Giovanni Volpe bland annat ett långtgående samarbete med Karolinska institutet om att studera hjärnan kring så kallade neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers och Parkinson. När en person får Alzheimers så har sjukdomen redan utvecklats under i vissa fall upp till 30 år utan att det har märkts på personen. I sitt arbete har gruppen utvecklat en serie verktyg där nätverksteori tillämpas på data som erhållits från patienter med hjälp av olika tekniker som MRI (magnetisk resonans-tomografi) och funktionell MRI.

–  Hjärnan är otroligt bra på att anpassa sig när den skadas. Det går att fungera fullt ut med enbart halva hjärnan intakt, det är anledningen till att neurodegenerativa sjukdomar kan vara oupptäckta under flera år. Om vi kan se tidiga tecken på dem så kan vi också behandla dem mycket mer effektivt.

Han återkommer ofta till den kreativa friheten att vara forskare och att han ser det som något av en hobby, även om det ofta blir långa dagar.

– Men det finns ingen anledning att vara forskare från nio till fem. Då kan man skaffa ett mer välbetalt jobb. Som forskare har jag friheten att kunna utgå från en idé och fullfölja den utan att behöva förklara varför.