Hon har följt isens spår i forskningen

Innehållet i tekoppen skvätter ut över kanterna när Anne Hormes smäller ner koppen på skrivbordet för att illustrera hur inlandsisen bildade ett hinder för nederbörd. Koppen är inlandsisen. Skrivbordet är Svalbard.
– Inlandsisen på Svalbard och Barents hav var 1-3 kilometer tjock och låg som ett hinder för nederbörden att komma runt. Därför blev det ingen snö på andra sidan av isen, säger hon.

Vi backar klockan en aning, cirka 200 000 år. Det är istid, och i norra Europa går det skandinaviska istäcket så långt ner som till nuvarande Tyskland. Isen slutar i höjd med ett område som många år senare ska komma att bli den lilla orten Grefrath några mil utanför Düsseldorf. Där växer Anne Hormes upp, och de spår som inlandsisen har lämnat i området för henne in på en naturvetenskaplig bana.
– Jag har alltid fascinerats av landskapsutveckling. Varför ett fjäll ligger där det ligger, hur olika faktorer samverkar – sådant intresserar mig.

Hon disputerade som kvartärgeolog vid Berns universitet på glaciärvariationer i Alperna. Forskarkarriären ledde henne sedan till bland annat Italien och Uppsala innan hon hamnade på Svalbard 2003. Vad som från början var tänkt som en ganska kort vistelse på den norska ö-gruppen i Arktis blev nio år. Målet med hennes forskning har varit att få en bättre uppfattning om den inlandsis som låg i regionen kring Barents hav under den senaste istiden, och vilka klimatförändringar som har påverkat den.

– Barents hav har varit täckt med is flera gånger. Havet är inte så djupt här, vanligtvis är det 200-250 meter, och det kan ha varit delvis bottenfryst. Barents hav har en land-hav-fördelning som kan liknas med land-hav-fördelningen som ligger under västra Antarktis. Om vi kan förstå vilka klimatprocesser som har påverkat nedsmältningen i Barents hav, så kan det hjälpa oss att förbättra våra modeller över vad som kommer att hända i västra Antarktis i framtiden.

I sin forskning använder Anne Hormes dateringsmetoder inom paleoklimatologin, läran om hur jordens klimat har varit under tidigare perioder i dess utveckling. En metod som hon särskilt lyfter fram är kosmogenisk datering.
– Den är fantastisk! Den bygger på att partiklar från rymden kommer in i atmosfären, träffar stenar på jorden och blir isotoper, till exempel beryllium eller aluminium. När vi tar prover från flyttblock kan vi med hjälp av de partiklarna datera till exempel hur länge de har varit isfria och därmed avgöra när isen har börjat att smälta.

I maj 2014 flyttade Anne Hormes till Göteborg och institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet. Hon är forsknings-ledare för den internationella forskningsgruppen Pages Arctic2k som samlar in data från klimatvariationer under de senaste 2000 åren i Arktis. Syftet är att förstå jordens förflutna för att kunna göra bedömningar av dess framtid.

Saknar hon då vardagslivet på Svalbard? Visst är ö-gruppen isolerad, och en bra sommardag på Svalbard är dessutom som en vanlig novemberdag i Göteborg. Men för friluftsmänniskan Anne Hormes bidrar det arktiska landskapet med saker som andra platser inte kan tävla med.
– Det är aldrig några problem att få med fältassistenter när jag ska gå på topptur för att samla in stenar, säger hon och skrattar. Och det finns få saker som slår att åka hundsläde i norrskenet en vinternatt!