På hemmaplan efter arton år Down Under

Mats Olssons leende strålar emot mig precis som aprilsolen den här eftermiddagen och hans solbrända hy vittnar om att det inte var länge sedan han återvände till Sverige.

– Australien är ett underbart land, men det känns jättebra att vara tillbaka!

Efter sin doktorandutbildning i början av 1980-talet tillbringade han fem år som postdoktor i Sydney och återvände sedan till Göteborgs universitet som forskarassistent. Efter sex år på hemmaplan var det dags att välja mellan att arbeta i Sverige eller utomlands. Mats Olssons intresse för specifika djurgrupper spelade en stor roll i valet.

– Jag som hållit på med reptiler och amfibier hela mitt liv var naturligtvis attraherad av ett land där det finns sådan diversitet av olika arter.

En stor del av hans forskning har handlat om att undersöka vilka faktorer som avgör sannolikheten för faderskap hos olika hannar inom djurgrupperna reptiler och amfibier. Han berättar att arbetet i Australien bestod av mycket fältarbete ute i ökenområden, men även arbete på labb.

– Jag försöker alltid kombinera de båda. Vi kan lösa mer tekniska problem på labb, medan vi tittar på långsiktiga problem såsom ekologiska förlopp i fält. Det är spännande!

Men det var inte bara den exotiska djurkulturen som lockade Mats Olsson till Australien. Antalet undervisningstimmar var även en viktig del av beslutet.

– I Sverige är antalet undervisningstimmar som ingår i lektorstjänster betydligt fler än utomlands. Jag tyckte att det var för tidigt att hamna i en så tung undervisningssituation så att jag riskerade att inte få fortsätta med forskningen. Det är inte det att folk inte tycker om att undervisa. Många tycker det är väldigt givande. Men tyvärr är det för mycket undervisning. Man måste även ha tid att skriva uppsatser och hålla föredrag, alltså det man får meriter av. Om man inte hinner meritera sig i forskning får undervisningen en negativ prägel.

Det finns även andra stora skillnader mellan att forska i Australien och Sverige. Mats Olsson berättar att den mest drastiska förändringen i samband med flytten till Sverige är doktorandsituationen. På universitet i Sverige finns få doktorander i förhållande till universitet i Australien. Något som han tycker är synd eftersom umgänget med andra doktorander är grunden för en bra utveckling och för att man ska tycka forskningen är rolig. Pannan försjunker i djupa veck när han pratar vidare om doktorandsituationen.

– Som det ser ut nu så förstår jag inte hur vi ska kunna upprätthålla forskarsamhället i Sverige när vi inte har några doktorander.

Men forskarsamhället i Sverige har även sina fördelar. Mats Olsson berättar engagerat om att den fortgående utbildningen under doktorandtiden är bättre i Sverige med både kurser och litteraturkrav, något som saknas i andra länder. Han poängterar att detta är oerhört viktiga delar för att komma ur doktorandutbildningen med såpass bra meriter och underbyggnad att man kan stå på egna ben. Men trots det, är resandet en bra erfarenhet tycker han.

– Jag kan rekommendera alla unga forskarstuderande och forskare att ge sig ut och vidga sina vyer.

När jag undrar varför han ville komma tillbaka till Sverige, spricker hans ansikte upp i ett bubbligt leende.

– Jag tyckte att det var dags att bestämma sig, att bli vuxen.