Tibets glaciärer påverkar miljarder

Den tibetanska platån är det högsta och mest omfattande höglandet i världen. De stora asiatiska floderna har alla sitt ursprung på platån eller i de angränsande bergen, och vad som händer på platån påverkar vattenresursen för nästan en tredjedel av världens befolkning.

Professor Deliang Chen leder regionalklimatgruppen vid Göteborgs universitet som bland annat studerar klimatförändringar i Tibet. Tillsammans med kinesiska forskare från Institute of Tibetan Plateau Reserach vid the Chinese Academy of Sciences har de studerat klimatförändringarnas inverkan på vattenbalansen i regionen. I en gemensam studie, publicerad i slutet av förra året, visade forskarna att vattenflödena i floderna under de kommande decennierna antingen förblir stabila eller ökar jämfört med perioden år 1971-2000.

Det är resultat som talar emot de farhågor som bland annat fanns i IPCCs klimatrapport från 2007, att glaciärerna skulle försvinna vid 2035 och vattentillgången i de stora asiatiska floderna minska.
– Det här är en god nyhet eftersom social och ekonomisk utveckling i de omgivande områdena, däribland Kina, Indien, Nepal och andra länder i Sydostasien, i hög grad är beroende av klimat och vattentillgång. Men att glaciärerna krymper i regionen kan på längre sikt bli ett bekymmer och man måste noga hålla uppsikt på vad som händer i och med den globala uppvärmningen, säger professor Deliang Chen.

HAN HAR VARIT aktiv i det internationella forskningsprogrammet ”The Third Pole Environment (TPE)” som koordinerar forskning om Tibet från 15 länder. Nyligen ledde han, tillsammans med några av världens ledande forskare, ett arbete som landade i en tioårig forskningsplan för området.
– Det finns fortfarande en stor osäkerhet när det gäller glaciärernas framtid, eftersom vår förståelse av meteorologiska och hydrologiska processer som är viktiga för regionalt klimat och vattenbalansen av floder är mycket begränsade. Långsiktigt internationellt samarbete är därför nödvändigt för att tackla utmaningen.

EN ANNAN FORSKARE som har Tibet som sitt forskningsområde är geomorfologen Jakob Heyman, vars intresse för Tibet väcktes redan under doktorandtiden i Stockholm. Till skillnad från sina forskarkollegor som studerar Tibet för att kunna förutsäga morgondagens klimat, är Jakob Heyman framför allt intresserad av hur den tibetanska platån sett ut tidigare.
– Resultaten visar att glaciärerna inte varit så mycket större än idag under de senaste femtontusen till hundratusen åren, vilket är stor skillnad jämfört med norra Europa som till stora delar täcktes av is under den senaste istiden, säger han.

En av anledningarna till det kan vara det torra klimatet. För trots att det varit kallare i området så har det inte kommit mer snö. En annan förklaring är den så kallade sublimering
som sker vid de extrema förhållanden som finns, vilket innebär att is inte smälter till vatten utan direkt blir till vattenånga. I sin forsking använder sig Jakob Heyman av en särskild dateringsmetod som kallas för kosmogen datering. När bergsytan utsätts för kosmisk strålning bildas kosmogena nuklider (isotoper) i det översta bergslagret och några meter ner. Genom att mäta de oerhört små mängderna av dessa nuklider i kvarts går det att räkna ut hur länge bergsformationen varit utsatt för kosmisk strålning, eller om den istället varit begravd under isen.
– En stor del av arbetet handlar om att sammanställa stora datamängder, säger Jakob Heyman, som besökt den tibetanska platån vid sju tillfällen.

UNDER BÖRJAN AV 1990-talet tog forskare en lång iskärna från en platåglaciär i nordvästra Tibet som går 130 000 år tillbaka i tiden. Och nyligen har forskarlag från USA och Kina tagit två nya iskärnor från samma glaciär för att få mer data.
– Med bra data kommer vi förhoppningsvis kunna ta reda på vad som har hänt längre bak i tiden, och jag hoppas kunna få arbeta mer med den norra delen i framtiden, säger Jakob Heyman.